Zantos!

Idag var det dags för Zantos att åka tillbaka till veterinären.
Mamma fick lämna honom denna gången!
Veterinären sa direkt "Vad bra att det inte var Sofie som lämnade för hon blev ju så ledsen"
Mamma bara skrattade och sa att mina hundar är mina bebisar!
För det är dem verkligen, hade gjort allt för dem!!

Men iaf veterinären tog honom och sa att han ser mkt piggare ut i dag än i går.
Men han hade ju då också fått sova mellan husse och matte alldeles själv i natt så inte konstigt att han mådde bättre ;)
Mamma fick kommer och hämta honom i gen vid 15. Fick bli att mamma hämtade då jag har fullt upp med rastning vid den tiden :(
Men när hon kom och hämtade honom sa de att han hade skött sig jätte bra och svarat jätte bra på behandlingen.
Dem tror att han har fått i sig ngt som han inte skulle ätit. Hon sa att det är väldigt vanligt nu när det är snö..
Det konstiga är att han brukar ha järn mage.
Men det viktigaste är att han är mkt bättre nu! Nu ska han gå på speciellt foder i 14dagar och gå på antibiotika. Sen hoppas vi på att det aldrig händer i gen för det var verkligen hemskt.
Trodde han skulle dö från mig när jag satt i rummet och väntade på veterinären.
Min älskade lille Zantos!
Nu ligger han sidan om Jonas i soffan och myser =)

Tisdag- usch vilken dag...

Dagen började med att jag hade många hundar..
Men det är ju roligt att det är fullt =)
Men det var inte det som fick mig att bli arg...
Utan det var när jag körde upp med 4hjulingen med första gänget hundar...
Tror ni inte att jag kör fast och inte kommer loss??
FÖRSTA rundan.. Skulle "bara" upp två gånger till innan lunch, sen efter lunch ytterligare 3 ggr... Jag var arg som ett bi och svor och hade mig.
Men det var inte så mkt att göra åt än låta skiten stå och gå i stället. Innan gick jag ju alltid men när man väl inte har gjort det nu på två v så är det riktigt drygt att gå i den jobbiga backen i gen.
Jag kör inte i skogen, där går jag! Men det är vägen upp och ner för skogen som jag kör för där är sjukt tungt att gå när man är tjock om magen och där är snö...
Men som sagt i går fick man promenera i gen..

Sen till middan så tyckte jag att Zantos verkade va jätte konstig.
Det började redan natten till tisdagen då han var väldigt orolig och ville ut hela tiden.
Han hade fått diarré :(
Men inte förrän ett på dagen blev han riktigt sjuk.
Jag ringde din veterinär direkt och berättade hur han var och dem tyckte att jag skulle åka in så dem fick kolla honom.
Jag åkte in med honom och fick sitta och vänta ett tag. Medan jag satt och väntade började han att hulka sig och skulle spy. När han spydde kom det två pölar slem blandat med blod.
Jag blev så rädd så jag började att gråta, min älskade Zantos var nog sjukare än vad jag trodde.
Jag bad dem röntga magen iom att han äter mkt ben och var rädd att han hade fått flisor i magen. Men inga flisor syntes till.
Veterinären sa till mig att hon ville behålla honom och ge honom dropp och att jag skulle hämta honom i gen vid 19..
Då börjar man gråta i gen.. Jag ville ju inte lämna honom där, men självklart gör man det då man vet att han får bra hjälp där inne.
Så han låg på dropp hela em.
När Jonas och jag kom för att hämta honom sa hon att det hade blivit ännu värre m honom när jag åkte hem.
Han hade både spytt och skitit samtidigt, och det kom bara blod :(
Men hon sa att han fick åka hem och försöka sova och komma tillbaka i dag och ligga där inne hela dagen på dropp.
Vi kom hem, både jag och Jonas var jätte oroliga! Han är ju vår bebis!!!

När vi väl kom hem så var det dags för att rasta pensionats hund och fodra hästar.
Vägen till och från stallet är snorhal så jag går som en gammal tant..
Små små steg för att inte halka.
När jag väl går hem så halkar jag först till en gång och tänker snabbt "åå vad skönt att jag inte trillade".
Hinner inte gå mer än max 2m sen lägger jag mig rak lång! AJ SOM FAN!!!
Det gjorde så ont i huvudet. Huvudet åkte rakt ner i isen... Trodde jag skulle tuppa av men tack och lov gjorde jag inte det.
Så jag försökte ta mig upp efter ett tags jämrande.. Fan vad det gjorde ont, brukar inte gnälla men är ganska rädd om huvudet...
Kommer in till Jonas och säger att jag har trillat.
Hans första kommentar "Var det allvarligt, trillade du på magen"
Och jag "Nej det gjorde jag inte men slog i mitt huvud sjukt hårt" Och så började jag gråta i gen... Tack och lov har jag världens bästa man som tröstade mig.
Gråter aldrig av smärta men jag blev så rädd.. Kunde gått riktigt illa med mitt huvud och tack och lov gjorde det inte det!
Men nu har min mormor köpt broddar till mig! Tack så jätte mkt!! Ska verkligen använda dem för vill aldrig göra om den vurpan igen...
Så igår var verkligen inte min dag :(